Elnätet

Generatorer i vattenkraftverk, kärnkraftverk och kraftvärmeverk tillverkar ström. Hemma står vi med vår tvättmaskin, stoppar elkontakten i vägguttaget och vill ha elströmmen levererad.

Mellan vår bostad och generatorn finns ett enormt elnät och en rad anordningar för att vi ska få det vi vill ha.

Generatorerna snurrar. Ut kommer elström med spänningen 20 kV. Elströmmen ska transporteras över hela landet och för att få en ekonomiskt och tekniskt vettig transport låter man strömmen passera en transformator som höjer spänningen till, normalt, 400 kV.

Från den leds elströmmen ut på elnätet. De stora kraftledningarna som går över landet bär elströmmen vidare mot städer och industrier. För att den till sist ska bli hanterbar för brukarna måste spänningen tas ner igen, och det sker stegvis.

Transformatorer omvandlar
I en stor transformatorstation, en central för några landskap, tranformeras elströmmen ner till 130 kV. Ut igen på mindre kraftledning, exempelvis till en mindre stad. Ner igen till ny transformatorstation för omvandling till 10 kV. Härifrån går elledningar ut till stadsdelarna och också direkt till industrier.

För bostäder och andra småförbrukare passerar elströmmen ytterligare en transformator och spänningen blir nu 400 V, lagom för en tvättmaskin som är trefasansluten. En vägguttag med enfas ger då normala 240 V.
En industri som tar emot en ledning med 10 kV har själv utrustning, ställverk, för att transformera ner och fördela elströmmen. Stora processindustrier, till exempel pappersbruk, kopplar in sig på 130 kV direkt och de ordnar också resten själva.

Reaktiv effekt i lagom mängd.
I elnätet huserar också en reaktiv effekt, en ''motström'' som finns i ledningarna parallellt med den elström som vi normalt använder. En viss del reaktiv effekt behövs i ledningarna för att hålla spänningen på rätt nivå, och vissa apparater använder reaktiv effekt, men det måste vara lagom mycket. Är det för mycket, stjäl den reaktiva effekten utrymme från den ''nyttiga'' effekten.